Flera dagar i skolan hade gått och det var redan Torsdag, imorgon var det dags för daten med Harry. Hela veckan hade jag gått och funderat på vad som kan gå fel, jag hade fokuserat på helt fel saker, nu var jag tvungen att fokusera på allt bra. Som alltid på Torsdagar gick jag och Natalie till ett cafe för att plugga. Dörren öppnades och det var en ung tjej som välkomnade oss. Direkt när vi kom in såg jag Harry, han satt med en blond tjej och tillsammans skrattade de åt något, som antagligen var riktigt kul. Vi satte oss några bord ifrån och än hade varken Harry eller Natalite märkt något, jag hade fortfarande ögonen på Harry och det som fick mig väldigt häpen var deras närhet. Snabbt kollade jag bort, så att han inte skulle märka mig. När jag kollade dit nästa gång, var deras läppar trycka mot varandra, mina ögon blev stora och de ända tankarna som snurrade i mitt huvud var att han var som alla andra killar jag varit med, han nöjer sig inte med en. Istället för att bara sitta och glo reste jag mig hastig och ställde mig framför honom.

It's not what you think..

”Okej Harry. Är det så här du behandlar tjejer? Det räcker inte med att du ska på dejt med en, utan du måste ha flera samtidigt?” jag var besviken på honom. Vi hade inte ens börjat dejta än, men varför reagerade jag som jag gjorde, varför? Vad höll jag på med? Både Harry och tjejen bredvid kollade häpet på mig.
”Det är inte som du tror..” började Harry, men jag avbröt honom snabbt.

”Nejnej, du sitter bara och kysser en tjej och sen imorgon byter du till mig? Visst Harry, du kör ditt eget spel. Men det spelet tänker jag absolut inte vara med att spela” Jag vet inte riktigt varför jag blev så upprörd, men på något sätt, brydde jag mig redan. Harry var speciell, trodde jag, ända tills idag. Jag gick tillbaka till Natalie och hon fattade vibben och snabbt lämnade vi stället.

”Stephanie jag är ledsen” började Natalie säga.

”Äsch, vi har träffat varandra en gång. Jag fick fel intryck helt enkelt” svarade jag enkelt. Men innerst inne var jag sårad, även fast jag inte borde. Harry brydde sig säkert inte ens…

”Jo, men Steph jag ser att du är upprörd, berätta för mig” hon kollade medlidande på mig.

”Upprörd är det rätta ordet, är det ens normalt att känna sig sårad efter en träff, som inte ens kanske räknas som en träff” jag försökte att prata normalt, men på något sätt var jag tvungen att ta i mycket för att få ut varje ord.

”Gumman, vi tar ett ord i taget. Jag lyssnar på dig, varsågod att prata” Jag var lyckligt lottad att ha en tjej som henne som bästa vän, otroligt lyckligt lottad.

Efter en timmes snack, hade jag fått rensat lite i mitt huvud. Vi hade kommit fram till att Harry inte var den vi trodde han varit eller Natalie tyckte på något sätt att han skulle få en andra chans. Jag däremot var fast beslutet att han var ett av mina misstag och tillslut efter flera om och men, gick Natalie med att Harry inte var den vi trodde. Jag ville egentligen också tycka som Natalie och innerstinne ville jag att han skulle komma och knacka på dörren och säga att det var en dubbelgångare jag sätt. Mina fantasier gick alldeles för långt, men det var normalt för mig. Daten imorgon, skulle den bli av? Skulle jag få den där middagen med Harry som jag drömt om de senaste dagarna, alla tankar rusade runt i mitt huvud.

”Nejmen hallå, ovanligt att se dig här Natalie” jag vred på huvudet och möttes av Luke. När han såg mig ändrades hans ansiktsuttryck.

”Stephanie, vad har hänt med dig” han skyndade sig fram till mig.

”Harry är orsaken. För att göra en lång historia kort, såg vi honom kyssas med en annan tjej, that’s all” förklarade Natalie snabbt.

”Harry, så som i Harry Styles, killen du ska på date med imorgon?” han försökte att möta min blick men jag skakade bara på huvudet.

”Date med Harry, nej det skiter jag i. Den killen förtjänar inte min uppmärksamhet, seså” Både Natalie och Luke kollade förvånat åt mitt håll. Jag försökte att verka stark, men varför, varför kändes det som det gjorde? Inte kan man vara kär efter ett möte, eller kan man?

Stämningen runt middagsbordet var pinsam, det var inga ord som ytbyttes utan bara blickar. Blickarna for mellan mamma och pappa, mellan Luke och pappa och mellan mamma och Luke. Igen vågade titta åt mitt håll, ingen vågade prata.

”Stephanie, du vet att man alltid ska gå vidare efter alla nedgångar, på något sätt kommer du alltid att fixa det” mamma kollade medlidande på mig.

”Ge er, prata på som vanligt. Det är inget stort som hänt, jag känner mig lite sårad, det är allt. Men som du säger mamma, efter alla nedgångar i livet går man vidare och det är precis det jag ska göra” jag pratade samtidigt som jag kollade runt på alla, det var inte meningen att jag skulle låta så arg, men det blev så av sig själv.

”Ledsen gumman, men det verkar ha påverkad dig en del, men som du vill, vi släpper det nu. Hur var det med Simon idag Luke, är hans pappa fortfarande sjuk” och där var samtalsämnet bytt. Jag kände mig ganska lättat att slippa förklara mer detaljerat, men jag visste att jag var tvungen att gå vidare, vad var det ens jag skulle gå vidare från?

Harry’s perspektiv:

”Vad tror du att du gör Miranda? Vad håller du på med?” jag kollade argt på tjejen bredvid mig.

”Kysser dina smaskiga läppar” hon slickade sig om läpparna medans hon pratade mig. Jag reste mig hastigt upp och gick ut ur cafet, men jag såg ingen Stephanie, hon var borta. Jag tog upp min telefon för att slå hennes nummer, men hennes telefonsvarare hördes på en gång. Bilden av hennes ansiktsuttryck när Miranda kysste mig, spelades om och om igen upp i mitt huvud. Varför hände det här mig? Imorgon var dagen jag längtat efter i flera dagar och troligtvis skulle det inte bli som jag tänkt mig. Det enda jag kunde göra nu, var att bevisa motsatsen, bevisa att jag inte var killen hon som hon nu fått uppfattningen om att jag var, den riktiga Harry Styles ska kliva in och fixa saker och ting. 

Längesedan nu! Vet att kapitlet inte direkt var som ni trott kanske, men jag ville få in lite drama och allt. Samtidigt blir det lite hejvilt allting, ena gången är Harry värsta gentlemannen och sen sitter han och kysser en annan tjej, vad händer? Kommentera era åsiker, Kram:)  

Stephanies perspektiv:

Natalie snurrade ytterligare ett varv framför mig, hennes klädval passade perfekt.

”Snälla kan vi byta utseende, du är så perfekt” började jag.

”Sluta med sånt där haha, vi är långt ifrån perfekta båda två, men du vet vad vi säger, det finns ingen perfekt, bara sjuuukt snygga personer och vi är det” sa hon med ett leende på sina läppar.

”Som du säger” fortsatte jag.

”Kasta hit mascaran” utropade Natalie

”Vilken av dem, den lila eller blåa? Ta den blåa, då får du den där volymen du alltid tjatar om” svarade jag.

”Jättebra”  Medans Natalie målade sig med mascaran tog jag fram kvällens väska och packade i nödvändiga saker. Min mobilen plingade till och på skärmen stod det ”Utanför nu, skynda er. Vi är redan sena. X”

”Natalie är du klar? Vi måste gå, nu typ” ropade jag till Natalie som stod ute i badrummet. Hon kom inrusande och tog sin väska, precis som mig skyndade hon sig ner för trappan. När vi kom utanför dörren stod Luke vid bildörren.

”Välkomna mina vackra tjejer, hur är läget mer er?” frågade Luke med en tillgjord artighet.

”Tack, var bara tyst så blir vi på bättre humör, okej?” sa jag med ett stort flin på läpparna.

”Vad heter killen vi ska träffa?” frågade jag intresserat.

”Han heter Greg, plus hans brorsa och hans brorsas fyra kompisar” sa Luke.

”Åh jag kan knappt vänta” svarade jag och riktade min blick mot Natalie. Vi båda visste vad jag tänkte på. Hur ser killarna ut? Hur är de som personer?

När vi klev ut ur bilen stod det 6 stycken killar med ryggarna vända mot oss.

”Greg!” ropade Luke högt. Alla vända på sig och den jag först mötte blicken med var en kille med bruna lockar och gröna ögon, det var Harry Styles. Bredvid honom stod Liam, Louis, Niall, Zayn och Greg. Jag kunde namnet på dem alla, men jag var långt ifrån en directioner. Det var Liam som presenterade sig först, sedan Niall, Louis, Zayn och Greg. Harry kollade på mig ett långt tag innan han sträckte fram sin hand.
”Hej, Harry Styles” sa han samtidigt som ett stort leende visades. Det enda jag kunde göra var att försöka mig på ett lika stort leende. 

”Hej Harry. Stephanie Park” svarade jag samtidigt som jag skakade hans hand.

”Är vi redo att gå in?” frågade Luke oss alla. Jag nickade som svar och kollade åt Natalies håll. Hon såg lite häpen ut, men log sedan mot mig och jag besvarade hennes leende. Jag hamnade bredvid Harry och tillsammans gick vi in i resturangen. Bordet i mitten var reserverat åt oss och Harry var snabb med att dra ut stolen åt mig. Jag tackade honom och mötte hans glada ansikte. När vi satt oss ner kände jag nåns andedräkt mot örat.

”Du är väldigt vacker ikväll Stephanie” hörde jag Harry viska, hela jag började rysa.

”Du ser inte så dåligt ut du heller, ganska snygg faktiskt” sa jag med höjda ögonbryn.

Framför mig satt Liam och flinade åt oss, jag skrattade lite lätt.

”Berätta lite om dig Stephanie, nåt kul om dig själv” frågade Liam mig.

”Äh, vad ska jag säga? 18 år, går ut skolan i vår, jag älskar att spendera tid med den där tjejen som sitter bredvid dig. Jag kan sitta i timmar och lyssna på en låt, bara för att komma bort några timmar från verkligheten” sa jag.

”Ungefär som mig, skillnaden är att jag är 19 år och jag älskar att sjunga, tillsammans med grabbarna här” sa han och riktade sin blick mot resten av killarna.

”Vem av er är det som är brorsa till Greg? Jag har inte riktigt koll” sa jag.

”Det är Nialls brorsa” svarade Harry snabbt.

”Åh, jo men det ser man om man tänker efter” svarade jag samtidigt som jag studerade Niall.

Under hela middagen hade jag för det mesta pratat med Harry och Liam, båda två var väldigt trevliga. Efter flera glas med vin hade killarna blivit lite vingliga om man säger så, under bordet kände jag en hand och något som landade i mitt knä. När jag kände med min hand var det en lapp och jag vecklade försiktigt ut den, det stod med otydliga bokstäver: Nummer? Jag tog och skrev en siffra i taget för att inte någon skulle märka något. När jag skrivit den sista siffran tog och la den i Harrys knä, ett stort leende växte sig fram på hans läppar. Jag kollade mot Liam, för att se om han märkt något, men han var mer koncentrerad på att prata med Natalie.

”Härligt att träffa dig igen Greg, verkligen” började Luke.

”Detsamma, vi får ses nästa gång jag kommer hit. Eller förresten du kan komma till Irland, visst?” sa Greg.

”Självklart. Men små tjejer, kom nu, dags att lägga sig” Sa Luke med blicken mot mig.
”Ha ha, tack för att du bryr dig så mycket, jag uppskattar det verkligen Lukas” svarade jag med en ironisk ton.

”Säg hejdå till grabbarna nu, du också Natalie” sa Luke och puttade lite på oss.

”Hejdå Louis, Niall, Greg, Liam, Zayn och Harry” sa jag med ett överdrivet fejkat leende. Alla bröt ut i skratt, inklusive jag. Efter att ha blivit lite seriösare var det dags att säga hejdå, den längsta kramen gick till Harry. Precis innan vi hoppade in i bilen blinkade Harry med ögat.

”Luke. Visste. Du. Att. Vi. Skulle. Träffa. One. Direction. ” sa jag med hög röst.

”Jag kanske hade lite mer information än vad jag gav er. Ni skulle ändå bara gått och varit nervösa i onödan, eller hur?” svarade Luke med normal ton.

”Precis, det var bra att du inte sa något. Vi skötte oss ändå ganska bra, eller hur?” sa Natalie

”Ja, speciellt du och Harry, Stephanie. Ni fick någon connection, visst?” Luke pratade på och verkade inte speciellt berörd.

”Kan man väl säga. Han fick mitt nummer också, jag är på gång” svarade jag.

”Syrran är på g. Äntligen får jag läxa upp en pojkvän, du vet det krävs mycket för att man ska vara godkänd att vara med min lillsyrra” sa Luke och flinade mot mig.

”Eyy, vänta nu. Vi är långt ifrån tillsammans, vi har träffats en gång, inget mer. Förresten kommer han säkert inte höra av sig, han är kändis, vem skulle vilja vara tillsammans med mig va..” jag pratade på men blev avbruten av Natalie.

”Om jag får säga något, är jag nästan säker på att han kommer smsa dig och att ni kommer bli något” Precis som Natalie sagt, hördes min sms signal, var det Harry?

Tredje kapitlet, vad tycker ni? Nu har de ääääntligen träffat varandra, haha. Fast oroa er inte, de kommer inte bli tillsammans på ett tag, får se när kapitel 4 kommer! Kram på er fina:) 

Hela kvällen hade vi suttit samlade vid borden och ätit en lång middag. Samtalsämnena hade bara kretsat runt Luke, han berättade historier om allt som hänt under 9 månader. Bredvid mig satt Natalie och hon verkade också väldigt fascinerad av allt som Luke hade varit med om. Hela tiden när jag sneglade mot Lukes håll, satt han med ögonen på Natalie, betydde det något? Det kanske var därför Luke så gärna ville träffa henne tidigare idag eller inbillar jag mig bara? Istället för att tänka mer på det, fokuserade jag på samtalsämnen.

”Steph och Natalie, vill ni följa med och träffa en kompis till mig imorgon. Han var i samma trupp som jag och är riktigt trevlig” Luke kollade hoppfullt mot oss.

”Absolut. Hade ni tänkt att gå ut och äta eller?” svarade Natalie snabbt.

”Han är från Irland, men är här och hälsar på sin bror. Troligtvis skulle han ta med sig några andra kompisar. Ja, någon trevlig restaurang, har ni något förslag?” Fortsatte Luke.

”Nja, eller kanske den där nya som ligger vid vårat café, du vet” sa jag.

”Det låter jättebra, vad sägs om att vi ses där vid sju imorgon. Jag ska sticka ut med några kompisar. Tack för maten mamma” sa Luke. Pappa gav honom en menande blick och Luke la till ”och pappa”.

Natalie och jag följde Lukes exempel och vi reste oss och tackade för maten. Klockan visade 22:09 och vi kände oss båda lite hängiga så vi tog fram lite chips och satte oss framför teven, för att kunna sitta och glo på senaste avsnittet av Pretty Little Liars.

Solen sken in i mitt rum och jag sträckte mig efter min mobil, efter att ha slagit i nattduksbordet några gånger fick jag äntligen tag på den. På skärmen visades 3 nya meddelanden, allihopa från Natalie. ”Hej, glömde min tröja hos dig. Kan jag komma över? Puss” ”Du, jag kommer om 10 min” ”Svara, dyker upp om 1 min” och precis som hon skrivet slogs dörren upp och där stod en andfådd Natalie.

”God morgon på dig med sömntuta. Klockan är snart tolv, varför sover du alltid bort helgerna?” frågade hon mig.

”Åh du vet, sängen är den enda som älskar mig i stunden och den är så sköööööön” sa jag och drog ut extra mycket på ö:et.

”Toppen att du är vaken nu i alla fall, för du och jag ska ut på en liten shoppingrunda. Vi ska köpa nya kläder tills ikväll. Klä på dig, jag väntar nere i köket” Jag gjorde tummen upp mot henne och försökte ignorera hennes steg i trappan.

Natalies perspektiv:

”Jag måste bara fråga en grej..” började Stephanie.

”Prata på, jag lyssnar, jag svarar” sa jag.

”Okej, det här kan låta lite löjligt, lite överdrivet, men under middagen igår såg jag hur Luke kollade på dig, på det där sättet. Jag märker också att han snackar om dig mycket, är det något ni döljer för mig? Eller är det så att ni gillar varandra?” fortsatte hon

”Stephanie, han är din bror, jag är din bästa vän. Vad tror du om oss? Allt skulle bara bli stelt mellan oss alla, det är inget mellan oss. Det kommer heller aldrig bli något, så du kan vara lugn” svarade jag. Var det sanningen? Det hade inte hänt något mellan oss, vi har inget hemligt förhållande, men visst lite intresserad är jag nog. Fast jag skulle aldrig kunna avslöja det för Stephanie, aldrig, det skulle bli alldeles för mycket för oss båda.

”Skönt att höra. Jag håller med dig, allt skulle bli konstig” avbröt hon mig i mina tankar. Jag försökte att ge henne ett fejkat leende, vilket jag lyckades med då hon log tillbaka mot mig. När vi hoppat ur bilen styrde vi våra steg mot Forever 21, våran favorit affär gällande kläder. Direkt när vi kom innanför dörrarna hittade jag en enkel blommig kjol. Efter att ha tittat på den ett tag, valde jag att prova den, den skulle passa perfekt med ett vitt linne och ett brunt skärp. När jag hörde mitt namn ropas kollade jag upp och såg Stephanie hålla upp en mörkblå, vacker klänning. Jag gjorde tummen upp mot henne och flashade ett stort leende. Jag började gå mot omklädningsrummet, för att kunna prova kvällens klädval. När jag fått på mig kjolen gick jag ut och möttes av Stephanie som var iklädd den blåa klänningen.

”Wow, bara wow. Du ser otrolig ut bästis, du måste köpa” sa jag med munnen öppen.

”Kolla på dig själv snygging, men tack jag vet, klart jag ska.” svarade hon mig. Vi både avfyrade ett leende mot varandra innan vi gick in igen, jag snurrade några varv, så jag kunde se att den satt bra.

”Jag. Orkar. Inte. Gå. Mera.” sa Stephanie andfått.

”Vad sägs om en fika, kanske en smoothie, det var evigheter sedan vi drack det” svarade jag henne.

”Låter perfekt, mango som vanligt eller?”

”Du känner mig allt för bra, mellan stor” sa jag med ett flin på läpparna. Flera bord var lediga och jag tog det längst in, för att kunna få lite andrum. Jag tog upp min mobil och kollade på skärmen, ett meddelande från Luke ”Hej Nat, ville bara säga att du kan vara hos Steph hela kvällen så hämtar jag upp er båda två. Blir det bra? Xx” jag knappade in ett svar tillbaka ”Tjena Luke, det fixar jag! Vi ses senare x” Innan jag hunnit göra något annat dök Stephanie upp med två stycken smoothies i handen, genast ryckte jag åt mig en och började dricka, äntligen något gott.
”Vem var det du satt och smsade med? Någon hemlig kille du döljer för mig?” Stephanie försökte sig på en blinkning samtidigt som hon pratade med mig.
”Haha nej, faktum är att det var din bror. Han skrev bara att jag ska vara hos dig ikväll, så kommer han och hämtar oss” Svarade jag normalt.

”Aha okej, jag hade hoppats på något mer spännande, men du hoppas det kommer några snygga killar ikväll” sa Stephanie.

Lite segt kapitel, men snart kommer Harry in, i nästa kapitel faktiskt. Hoppas ni gillar kapitlet, kommenta gärna! Uppskattar all kritik ni ger mig, får se när nästa kommer. Självklart är det copy right på allt jag skriver, ni får absolut inte kopiera, absolut inte! Kram 

Klockan började ringa, vilket menades med att skolan var slut för dagen. Alla reste sig snabbt upp, utanför mitt klassrum yrade det av elever från alla årskurser. När jag låste upp mitt skåp trillade det ut ett kort, med stora bokstäver stod det Tjejkväll hos mig? Kom vid 20:00. Puss jag flinade åt texten och stoppade sedan ner det i min väska. Jag kopplade in hörlurarna i mobilen, den första låten som kom var If I lose myself, takten i musiken passade perfekt till min promenad hem. Solen sken och jag var tvungen att kisa för att kunna se något, våren var äntligen här, bara 2 månader kvar i skolan, bara 2 månader och sedan var jag fri från allt.

Klockan 20:00 stod jag utanför Natalies lägenhet, efter tre knackningar hörde jag någon komma springades mot dörren.

”Steephanie” vrålande Natalie innan vi omfamnade varandra. Hennes leende blev större när hon såg ner mot min hand, där jag höll en Ben and Jerrys glass.

”Något att dricka tjejen? ” Frågade hon mig glatt.

”Ta något gott, du vet vad jag gillar” Ropade jag tillbaka. När jag kom in i köket, stod hon med två glas framför sig, hon räckte den ena till mig och vi skålade glatt.

”Steph, vad vill du se för film? Jag tänkte den där nya med Miley Cyrus du vet, LOL eller vad den heter?” Hon satt och scrollade på datorn samtidigt som hon pratade med mig.

”Jo, men det blir säkert jätte bra. Jag hämtar skedar till oss.” Hon nickade gillande åt mig och jag gjorde det jag sagt. När jag kom tillbaka satt Natalie uppkrupen  i soffan, med glassen i ena handen och drickan i andra, det här skulle bli en bra kväll, en väldigt bra kväll.

”Titta på honom, åh han är så snygg, tänk hur underbara våra barn skulle bli? Stephanie, vad säger du? Jag får honom och du får alla killarna i One Direction.” Hon kollades frågade på mig efter sitt uttalande.

”Visst, jätte fina barn verkligen. Jag ser verkligen fram emot dagen som jag får se miniatyrer av dig springa omkring, verkligen.” Sa jag med ironi i rösten .

”Däremot One Direction kan jag lätt ta, han med lockarna är bara för sexig” Fortsatte jag.  Hon himlade bara med ögonen och återgick till att kolla på Douglas. Jag sneglade mot Natalie, som satt helt uppslukad och verkade njuta av varje sekund när Douglas Booth var med. Jag tog en sked med glass. Eftertexterna började rulla och Natalie kollade mot mitt håll och direkt fattade vi varandras vibbar. Hon tog upp första bästa kudde, precis som jag gjorde och vi började slå varandra, slå varandra med dunkuddar. Efter några slag började dunet att flyga överallt och leende vi båda fick på våra läppar var oslagbara. En mobil plingade till, vilket fick Natalie ur balans och det gjorde att jag fick in ett bra slag som gjorde att hon föll ner på soffan. Vi båda brast ut i en skrattaattack och så låg vi länge.

”Yes, jag vann” Utropade jag mellan skratten. Natalie räckte ut tungan och slog mig lite lätt på armen.

”Men du, vi har skola imorgon. Vad sägs om att vi går och lägger oss?” Sa jag gäspandes.

”Då får jag chans att drömma om Douglas, så det låter perfekt.” En gäspning lämnade hennes mun med. Efter en pratstund hörde jag Natalies tunga andetag, de blev tyngre och tyngre vilket betydde att hon hade somnat. Själv visste jag att denna kväll skulle bli sen, då tankarna på min bror kom. Det var 1 dag kvar tills han skulle komma hem, imorgon skulle jag få se min bror igen. Det var minst 9 månader sedan sist. Varje dag har jag oroat mig för honom, det som skrämt mig allra mest är att han kanske inte kommer hem. Beskedet kan komma, beskedet att han offrade sig för sitt land, han offrade sitt liv för andra människor. Fast jag kom ihåg orden som ekade i mitt huvud Jag kommer hem hel Steph, du behöver inte oroa dig. Jag älskar dig syrran.

Jag var precis på väg att börja skriva tredje meningen på min uppsats när jag hörde dörren öppnas och stängas. Alla ögon, inklusive mina riktades mot dörren, där personen som jag längtat ihjäl mig efter stod. Han log sitt fina leende och innan jag ens hunnit reagera stod han framför mig och jag var snabb med att omfamna honom. Ett leende bildades på mina läppar och tårarna började rinna.

”Luke, är du verkligen här? Jag kan inte fatta att du är, att du är här!” Jag försökte prata så tydligt som jag kunde.
”Ja syrran, jag är här. Precis lika oskadd som när jag åkte, det är så härligt att se dig Steph. Han pratade exakt som vanligt, i sitt normala tempo, med sin vanliga djupa röst.

”Det är overkligt, du förstår inte hur mycket jag saknat dig. Jag har fått panik när jag inte har haft något att bråka med, något att reta, något att slå, men nu när du är hemma igen, blir allt som vanligt” Jag märkte inte att alla lyssnade förens jag mötte alla mina klasskamraters blickar, jag log ursäktandes och tillsammans med min bror gick jag ut ur klassrummet.

”Vad vill du göra? Helt plötsligt har du vunnit en heldag med mig brorsan” pratade jag på.

”Jag vill äta McDonalds, det var nästan ett år sedan nu. Vi kanske skulle kunna åka hem sedan, jag skulle gärna vilja träffa resten av familjen.” han flinade samtidigt som han pratade

”Jo, självklart. Min bil står parkerad utanför, då drar vi oss mot McDonalds.”

”Förresten jag såg inte Natalie där inne, har hon slutat? Det skulle vara kul att se den lilla tjejen”

”Hon har bytt till en annan inriktning, så nu längre går vi inte på samma lektioner. Hon kan väl komma på middag ikväll, blir det bra?”

”Aha, det låter toppen” 

”Hur har du haft det? Jag har inte hört från dig på över 9 månader och det enda vi pratar om är McDonalds? Berätta mer nu” frågade jag honom nyfiket.

”Det har varit otroligt, både negativt och positivit. Varje dag har jag vaknat upp i mitt tält, med tjugotals andra killar runt omkring mig. Hela tiden har vi varit redo för något hemskt att hända, det som påverkade mig mest var när vi åkte till gränsen och vi var tvungna att skydda våran gräns. Totalt dog det 50 stycken, soldater och civila” Han såg ut att bli väldigt nedstämd när han pratade om det.

”Åh, Luke jag är ledsen”

”Det är sånt jag får snacka om på terapin. Förresten vad ska du ha? Jag beställer, du bestämmer plats” jag rabblade upp min vanliga meny och gick sedan för att ta ett fönster bord. Det kändes konstigt att kunna titta på sin brorsa, efter så många månader. Leendet som jag haft hela tiden blev större och jag kunde inte låta bli att börja gråta också.

”Eyy, lillen gråt inte, jag är levande, jag blev inte dödad som många andra, jag hade tur” Hans lugnade röst fick mig att slappna av lite och allt han sa var sant, han hade haft tur. 

Första kapitel är nu ute. Första kapitlet av Beyond The love. Det är ganska svårt att dömma en novell efter bara  ett kapitel, men jag uppskattar verkligen kommentarer! Nu har ni lära känna Stephanie pytte lite och även hennes två närmsta personer-Luke och Natalie. Ni kanske tycker att allt gick snabbt, men grejen är det att jag måste få igång novellen och Luke kommer snart med ganska stor grej, som kommer förändra allt. Pussar 

Mitt första inlägg.