Stephanies perspektiv:

Natalie snurrade ytterligare ett varv framför mig, hennes klädval passade perfekt.

”Snälla kan vi byta utseende, du är så perfekt” började jag.

”Sluta med sånt där haha, vi är långt ifrån perfekta båda två, men du vet vad vi säger, det finns ingen perfekt, bara sjuuukt snygga personer och vi är det” sa hon med ett leende på sina läppar.

”Som du säger” fortsatte jag.

”Kasta hit mascaran” utropade Natalie

”Vilken av dem, den lila eller blåa? Ta den blåa, då får du den där volymen du alltid tjatar om” svarade jag.

”Jättebra”  Medans Natalie målade sig med mascaran tog jag fram kvällens väska och packade i nödvändiga saker. Min mobilen plingade till och på skärmen stod det ”Utanför nu, skynda er. Vi är redan sena. X”

”Natalie är du klar? Vi måste gå, nu typ” ropade jag till Natalie som stod ute i badrummet. Hon kom inrusande och tog sin väska, precis som mig skyndade hon sig ner för trappan. När vi kom utanför dörren stod Luke vid bildörren.

”Välkomna mina vackra tjejer, hur är läget mer er?” frågade Luke med en tillgjord artighet.

”Tack, var bara tyst så blir vi på bättre humör, okej?” sa jag med ett stort flin på läpparna.

”Vad heter killen vi ska träffa?” frågade jag intresserat.

”Han heter Greg, plus hans brorsa och hans brorsas fyra kompisar” sa Luke.

”Åh jag kan knappt vänta” svarade jag och riktade min blick mot Natalie. Vi båda visste vad jag tänkte på. Hur ser killarna ut? Hur är de som personer?

När vi klev ut ur bilen stod det 6 stycken killar med ryggarna vända mot oss.

”Greg!” ropade Luke högt. Alla vända på sig och den jag först mötte blicken med var en kille med bruna lockar och gröna ögon, det var Harry Styles. Bredvid honom stod Liam, Louis, Niall, Zayn och Greg. Jag kunde namnet på dem alla, men jag var långt ifrån en directioner. Det var Liam som presenterade sig först, sedan Niall, Louis, Zayn och Greg. Harry kollade på mig ett långt tag innan han sträckte fram sin hand.
”Hej, Harry Styles” sa han samtidigt som ett stort leende visades. Det enda jag kunde göra var att försöka mig på ett lika stort leende. 

”Hej Harry. Stephanie Park” svarade jag samtidigt som jag skakade hans hand.

”Är vi redo att gå in?” frågade Luke oss alla. Jag nickade som svar och kollade åt Natalies håll. Hon såg lite häpen ut, men log sedan mot mig och jag besvarade hennes leende. Jag hamnade bredvid Harry och tillsammans gick vi in i resturangen. Bordet i mitten var reserverat åt oss och Harry var snabb med att dra ut stolen åt mig. Jag tackade honom och mötte hans glada ansikte. När vi satt oss ner kände jag nåns andedräkt mot örat.

”Du är väldigt vacker ikväll Stephanie” hörde jag Harry viska, hela jag började rysa.

”Du ser inte så dåligt ut du heller, ganska snygg faktiskt” sa jag med höjda ögonbryn.

Framför mig satt Liam och flinade åt oss, jag skrattade lite lätt.

”Berätta lite om dig Stephanie, nåt kul om dig själv” frågade Liam mig.

”Äh, vad ska jag säga? 18 år, går ut skolan i vår, jag älskar att spendera tid med den där tjejen som sitter bredvid dig. Jag kan sitta i timmar och lyssna på en låt, bara för att komma bort några timmar från verkligheten” sa jag.

”Ungefär som mig, skillnaden är att jag är 19 år och jag älskar att sjunga, tillsammans med grabbarna här” sa han och riktade sin blick mot resten av killarna.

”Vem av er är det som är brorsa till Greg? Jag har inte riktigt koll” sa jag.

”Det är Nialls brorsa” svarade Harry snabbt.

”Åh, jo men det ser man om man tänker efter” svarade jag samtidigt som jag studerade Niall.

Under hela middagen hade jag för det mesta pratat med Harry och Liam, båda två var väldigt trevliga. Efter flera glas med vin hade killarna blivit lite vingliga om man säger så, under bordet kände jag en hand och något som landade i mitt knä. När jag kände med min hand var det en lapp och jag vecklade försiktigt ut den, det stod med otydliga bokstäver: Nummer? Jag tog och skrev en siffra i taget för att inte någon skulle märka något. När jag skrivit den sista siffran tog och la den i Harrys knä, ett stort leende växte sig fram på hans läppar. Jag kollade mot Liam, för att se om han märkt något, men han var mer koncentrerad på att prata med Natalie.

”Härligt att träffa dig igen Greg, verkligen” började Luke.

”Detsamma, vi får ses nästa gång jag kommer hit. Eller förresten du kan komma till Irland, visst?” sa Greg.

”Självklart. Men små tjejer, kom nu, dags att lägga sig” Sa Luke med blicken mot mig.
”Ha ha, tack för att du bryr dig så mycket, jag uppskattar det verkligen Lukas” svarade jag med en ironisk ton.

”Säg hejdå till grabbarna nu, du också Natalie” sa Luke och puttade lite på oss.

”Hejdå Louis, Niall, Greg, Liam, Zayn och Harry” sa jag med ett överdrivet fejkat leende. Alla bröt ut i skratt, inklusive jag. Efter att ha blivit lite seriösare var det dags att säga hejdå, den längsta kramen gick till Harry. Precis innan vi hoppade in i bilen blinkade Harry med ögat.

”Luke. Visste. Du. Att. Vi. Skulle. Träffa. One. Direction. ” sa jag med hög röst.

”Jag kanske hade lite mer information än vad jag gav er. Ni skulle ändå bara gått och varit nervösa i onödan, eller hur?” svarade Luke med normal ton.

”Precis, det var bra att du inte sa något. Vi skötte oss ändå ganska bra, eller hur?” sa Natalie

”Ja, speciellt du och Harry, Stephanie. Ni fick någon connection, visst?” Luke pratade på och verkade inte speciellt berörd.

”Kan man väl säga. Han fick mitt nummer också, jag är på gång” svarade jag.

”Syrran är på g. Äntligen får jag läxa upp en pojkvän, du vet det krävs mycket för att man ska vara godkänd att vara med min lillsyrra” sa Luke och flinade mot mig.

”Eyy, vänta nu. Vi är långt ifrån tillsammans, vi har träffats en gång, inget mer. Förresten kommer han säkert inte höra av sig, han är kändis, vem skulle vilja vara tillsammans med mig va..” jag pratade på men blev avbruten av Natalie.

”Om jag får säga något, är jag nästan säker på att han kommer smsa dig och att ni kommer bli något” Precis som Natalie sagt, hördes min sms signal, var det Harry?

Tredje kapitlet, vad tycker ni? Nu har de ääääntligen träffat varandra, haha. Fast oroa er inte, de kommer inte bli tillsammans på ett tag, får se när kapitel 4 kommer! Kram på er fina:) 

Hela kvällen hade vi suttit samlade vid borden och ätit en lång middag. Samtalsämnena hade bara kretsat runt Luke, han berättade historier om allt som hänt under 9 månader. Bredvid mig satt Natalie och hon verkade också väldigt fascinerad av allt som Luke hade varit med om. Hela tiden när jag sneglade mot Lukes håll, satt han med ögonen på Natalie, betydde det något? Det kanske var därför Luke så gärna ville träffa henne tidigare idag eller inbillar jag mig bara? Istället för att tänka mer på det, fokuserade jag på samtalsämnen.

”Steph och Natalie, vill ni följa med och träffa en kompis till mig imorgon. Han var i samma trupp som jag och är riktigt trevlig” Luke kollade hoppfullt mot oss.

”Absolut. Hade ni tänkt att gå ut och äta eller?” svarade Natalie snabbt.

”Han är från Irland, men är här och hälsar på sin bror. Troligtvis skulle han ta med sig några andra kompisar. Ja, någon trevlig restaurang, har ni något förslag?” Fortsatte Luke.

”Nja, eller kanske den där nya som ligger vid vårat café, du vet” sa jag.

”Det låter jättebra, vad sägs om att vi ses där vid sju imorgon. Jag ska sticka ut med några kompisar. Tack för maten mamma” sa Luke. Pappa gav honom en menande blick och Luke la till ”och pappa”.

Natalie och jag följde Lukes exempel och vi reste oss och tackade för maten. Klockan visade 22:09 och vi kände oss båda lite hängiga så vi tog fram lite chips och satte oss framför teven, för att kunna sitta och glo på senaste avsnittet av Pretty Little Liars.

Solen sken in i mitt rum och jag sträckte mig efter min mobil, efter att ha slagit i nattduksbordet några gånger fick jag äntligen tag på den. På skärmen visades 3 nya meddelanden, allihopa från Natalie. ”Hej, glömde min tröja hos dig. Kan jag komma över? Puss” ”Du, jag kommer om 10 min” ”Svara, dyker upp om 1 min” och precis som hon skrivet slogs dörren upp och där stod en andfådd Natalie.

”God morgon på dig med sömntuta. Klockan är snart tolv, varför sover du alltid bort helgerna?” frågade hon mig.

”Åh du vet, sängen är den enda som älskar mig i stunden och den är så sköööööön” sa jag och drog ut extra mycket på ö:et.

”Toppen att du är vaken nu i alla fall, för du och jag ska ut på en liten shoppingrunda. Vi ska köpa nya kläder tills ikväll. Klä på dig, jag väntar nere i köket” Jag gjorde tummen upp mot henne och försökte ignorera hennes steg i trappan.

Natalies perspektiv:

”Jag måste bara fråga en grej..” började Stephanie.

”Prata på, jag lyssnar, jag svarar” sa jag.

”Okej, det här kan låta lite löjligt, lite överdrivet, men under middagen igår såg jag hur Luke kollade på dig, på det där sättet. Jag märker också att han snackar om dig mycket, är det något ni döljer för mig? Eller är det så att ni gillar varandra?” fortsatte hon

”Stephanie, han är din bror, jag är din bästa vän. Vad tror du om oss? Allt skulle bara bli stelt mellan oss alla, det är inget mellan oss. Det kommer heller aldrig bli något, så du kan vara lugn” svarade jag. Var det sanningen? Det hade inte hänt något mellan oss, vi har inget hemligt förhållande, men visst lite intresserad är jag nog. Fast jag skulle aldrig kunna avslöja det för Stephanie, aldrig, det skulle bli alldeles för mycket för oss båda.

”Skönt att höra. Jag håller med dig, allt skulle bli konstig” avbröt hon mig i mina tankar. Jag försökte att ge henne ett fejkat leende, vilket jag lyckades med då hon log tillbaka mot mig. När vi hoppat ur bilen styrde vi våra steg mot Forever 21, våran favorit affär gällande kläder. Direkt när vi kom innanför dörrarna hittade jag en enkel blommig kjol. Efter att ha tittat på den ett tag, valde jag att prova den, den skulle passa perfekt med ett vitt linne och ett brunt skärp. När jag hörde mitt namn ropas kollade jag upp och såg Stephanie hålla upp en mörkblå, vacker klänning. Jag gjorde tummen upp mot henne och flashade ett stort leende. Jag började gå mot omklädningsrummet, för att kunna prova kvällens klädval. När jag fått på mig kjolen gick jag ut och möttes av Stephanie som var iklädd den blåa klänningen.

”Wow, bara wow. Du ser otrolig ut bästis, du måste köpa” sa jag med munnen öppen.

”Kolla på dig själv snygging, men tack jag vet, klart jag ska.” svarade hon mig. Vi både avfyrade ett leende mot varandra innan vi gick in igen, jag snurrade några varv, så jag kunde se att den satt bra.

”Jag. Orkar. Inte. Gå. Mera.” sa Stephanie andfått.

”Vad sägs om en fika, kanske en smoothie, det var evigheter sedan vi drack det” svarade jag henne.

”Låter perfekt, mango som vanligt eller?”

”Du känner mig allt för bra, mellan stor” sa jag med ett flin på läpparna. Flera bord var lediga och jag tog det längst in, för att kunna få lite andrum. Jag tog upp min mobil och kollade på skärmen, ett meddelande från Luke ”Hej Nat, ville bara säga att du kan vara hos Steph hela kvällen så hämtar jag upp er båda två. Blir det bra? Xx” jag knappade in ett svar tillbaka ”Tjena Luke, det fixar jag! Vi ses senare x” Innan jag hunnit göra något annat dök Stephanie upp med två stycken smoothies i handen, genast ryckte jag åt mig en och började dricka, äntligen något gott.
”Vem var det du satt och smsade med? Någon hemlig kille du döljer för mig?” Stephanie försökte sig på en blinkning samtidigt som hon pratade med mig.
”Haha nej, faktum är att det var din bror. Han skrev bara att jag ska vara hos dig ikväll, så kommer han och hämtar oss” Svarade jag normalt.

”Aha okej, jag hade hoppats på något mer spännande, men du hoppas det kommer några snygga killar ikväll” sa Stephanie.

Lite segt kapitel, men snart kommer Harry in, i nästa kapitel faktiskt. Hoppas ni gillar kapitlet, kommenta gärna! Uppskattar all kritik ni ger mig, får se när nästa kommer. Självklart är det copy right på allt jag skriver, ni får absolut inte kopiera, absolut inte! Kram 

Klockan började ringa, vilket menades med att skolan var slut för dagen. Alla reste sig snabbt upp, utanför mitt klassrum yrade det av elever från alla årskurser. När jag låste upp mitt skåp trillade det ut ett kort, med stora bokstäver stod det Tjejkväll hos mig? Kom vid 20:00. Puss jag flinade åt texten och stoppade sedan ner det i min väska. Jag kopplade in hörlurarna i mobilen, den första låten som kom var If I lose myself, takten i musiken passade perfekt till min promenad hem. Solen sken och jag var tvungen att kisa för att kunna se något, våren var äntligen här, bara 2 månader kvar i skolan, bara 2 månader och sedan var jag fri från allt.

Klockan 20:00 stod jag utanför Natalies lägenhet, efter tre knackningar hörde jag någon komma springades mot dörren.

”Steephanie” vrålande Natalie innan vi omfamnade varandra. Hennes leende blev större när hon såg ner mot min hand, där jag höll en Ben and Jerrys glass.

”Något att dricka tjejen? ” Frågade hon mig glatt.

”Ta något gott, du vet vad jag gillar” Ropade jag tillbaka. När jag kom in i köket, stod hon med två glas framför sig, hon räckte den ena till mig och vi skålade glatt.

”Steph, vad vill du se för film? Jag tänkte den där nya med Miley Cyrus du vet, LOL eller vad den heter?” Hon satt och scrollade på datorn samtidigt som hon pratade med mig.

”Jo, men det blir säkert jätte bra. Jag hämtar skedar till oss.” Hon nickade gillande åt mig och jag gjorde det jag sagt. När jag kom tillbaka satt Natalie uppkrupen  i soffan, med glassen i ena handen och drickan i andra, det här skulle bli en bra kväll, en väldigt bra kväll.

”Titta på honom, åh han är så snygg, tänk hur underbara våra barn skulle bli? Stephanie, vad säger du? Jag får honom och du får alla killarna i One Direction.” Hon kollades frågade på mig efter sitt uttalande.

”Visst, jätte fina barn verkligen. Jag ser verkligen fram emot dagen som jag får se miniatyrer av dig springa omkring, verkligen.” Sa jag med ironi i rösten .

”Däremot One Direction kan jag lätt ta, han med lockarna är bara för sexig” Fortsatte jag.  Hon himlade bara med ögonen och återgick till att kolla på Douglas. Jag sneglade mot Natalie, som satt helt uppslukad och verkade njuta av varje sekund när Douglas Booth var med. Jag tog en sked med glass. Eftertexterna började rulla och Natalie kollade mot mitt håll och direkt fattade vi varandras vibbar. Hon tog upp första bästa kudde, precis som jag gjorde och vi började slå varandra, slå varandra med dunkuddar. Efter några slag började dunet att flyga överallt och leende vi båda fick på våra läppar var oslagbara. En mobil plingade till, vilket fick Natalie ur balans och det gjorde att jag fick in ett bra slag som gjorde att hon föll ner på soffan. Vi båda brast ut i en skrattaattack och så låg vi länge.

”Yes, jag vann” Utropade jag mellan skratten. Natalie räckte ut tungan och slog mig lite lätt på armen.

”Men du, vi har skola imorgon. Vad sägs om att vi går och lägger oss?” Sa jag gäspandes.

”Då får jag chans att drömma om Douglas, så det låter perfekt.” En gäspning lämnade hennes mun med. Efter en pratstund hörde jag Natalies tunga andetag, de blev tyngre och tyngre vilket betydde att hon hade somnat. Själv visste jag att denna kväll skulle bli sen, då tankarna på min bror kom. Det var 1 dag kvar tills han skulle komma hem, imorgon skulle jag få se min bror igen. Det var minst 9 månader sedan sist. Varje dag har jag oroat mig för honom, det som skrämt mig allra mest är att han kanske inte kommer hem. Beskedet kan komma, beskedet att han offrade sig för sitt land, han offrade sitt liv för andra människor. Fast jag kom ihåg orden som ekade i mitt huvud Jag kommer hem hel Steph, du behöver inte oroa dig. Jag älskar dig syrran.

Jag var precis på väg att börja skriva tredje meningen på min uppsats när jag hörde dörren öppnas och stängas. Alla ögon, inklusive mina riktades mot dörren, där personen som jag längtat ihjäl mig efter stod. Han log sitt fina leende och innan jag ens hunnit reagera stod han framför mig och jag var snabb med att omfamna honom. Ett leende bildades på mina läppar och tårarna började rinna.

”Luke, är du verkligen här? Jag kan inte fatta att du är, att du är här!” Jag försökte prata så tydligt som jag kunde.
”Ja syrran, jag är här. Precis lika oskadd som när jag åkte, det är så härligt att se dig Steph. Han pratade exakt som vanligt, i sitt normala tempo, med sin vanliga djupa röst.

”Det är overkligt, du förstår inte hur mycket jag saknat dig. Jag har fått panik när jag inte har haft något att bråka med, något att reta, något att slå, men nu när du är hemma igen, blir allt som vanligt” Jag märkte inte att alla lyssnade förens jag mötte alla mina klasskamraters blickar, jag log ursäktandes och tillsammans med min bror gick jag ut ur klassrummet.

”Vad vill du göra? Helt plötsligt har du vunnit en heldag med mig brorsan” pratade jag på.

”Jag vill äta McDonalds, det var nästan ett år sedan nu. Vi kanske skulle kunna åka hem sedan, jag skulle gärna vilja träffa resten av familjen.” han flinade samtidigt som han pratade

”Jo, självklart. Min bil står parkerad utanför, då drar vi oss mot McDonalds.”

”Förresten jag såg inte Natalie där inne, har hon slutat? Det skulle vara kul att se den lilla tjejen”

”Hon har bytt till en annan inriktning, så nu längre går vi inte på samma lektioner. Hon kan väl komma på middag ikväll, blir det bra?”

”Aha, det låter toppen” 

”Hur har du haft det? Jag har inte hört från dig på över 9 månader och det enda vi pratar om är McDonalds? Berätta mer nu” frågade jag honom nyfiket.

”Det har varit otroligt, både negativt och positivit. Varje dag har jag vaknat upp i mitt tält, med tjugotals andra killar runt omkring mig. Hela tiden har vi varit redo för något hemskt att hända, det som påverkade mig mest var när vi åkte till gränsen och vi var tvungna att skydda våran gräns. Totalt dog det 50 stycken, soldater och civila” Han såg ut att bli väldigt nedstämd när han pratade om det.

”Åh, Luke jag är ledsen”

”Det är sånt jag får snacka om på terapin. Förresten vad ska du ha? Jag beställer, du bestämmer plats” jag rabblade upp min vanliga meny och gick sedan för att ta ett fönster bord. Det kändes konstigt att kunna titta på sin brorsa, efter så många månader. Leendet som jag haft hela tiden blev större och jag kunde inte låta bli att börja gråta också.

”Eyy, lillen gråt inte, jag är levande, jag blev inte dödad som många andra, jag hade tur” Hans lugnade röst fick mig att slappna av lite och allt han sa var sant, han hade haft tur. 

Första kapitel är nu ute. Första kapitlet av Beyond The love. Det är ganska svårt att dömma en novell efter bara  ett kapitel, men jag uppskattar verkligen kommentarer! Nu har ni lära känna Stephanie pytte lite och även hennes två närmsta personer-Luke och Natalie. Ni kanske tycker att allt gick snabbt, men grejen är det att jag måste få igång novellen och Luke kommer snart med ganska stor grej, som kommer förändra allt. Pussar 

Mitt första inlägg.